Sida 456

en grinsk häst och bedyrade, att han för säkerhets
skull själv ville gå upp på kontoret. Denna nya
förolämpning bekom Alruth icke det bittersta; han
vände honom helt enkelt ryggen och gick åter in
till Marie och gossen. Men knappt hade de fått
pysen i säng, förrän löjtnanten störtade in i
rummet, blåblek, frustande, halvt vanvettig av ursinne,
kanske också av skräck. Uppkommen på
gårdsplanen hade han mottagits av en stenskur, slungad
ur mörkret. Och genast stod alltsammans klart
för honom! Alruth hade lockat honom i en fälla.
Alruth ville hämnas, Alruth stod och hade hela
tiden stått i hemligt förbund med slöddret. Utan
att ens försöka hejda denna ström av beskyllningar
steg förvaltaren upp, drog på sig en tjockt
vadderad skinnjacka, som hustrun förfärdigat åt
honom och som han på skämt brukade kalla sitt
harnesk. Vidare tog han knölpåken av ek, som
hängde på väggen, samt tände ljuset i blindlyktan.
Därpå sade han: