Sida 455

De små händerna krafsade och kravlade i hans hår,
han förnam hjärtats pickande och det muntra
bubblandet i denna klängande och flängande och
oavbrutet jollrande lilla varelse. När han åter såg
upp tvingade Marie fram ett leende och sade:

Jo, det kallar du självbehärskning!

Han stirrade på henne. Så skrattade han till,
räckte henne pysen. Han gick åter ut i salen där
löjtnanten alltjämt stormade omkring mumlande
långa ramsor för sig själv och fäktande med
armarna i luften.

Alruth sade:

Jag ber om ursäkt, ifall jag förgått mig. Jag
skall genast hämta gårdens böcker.

Men Weedenheim kastade med huvudet som