Sida 453

stort och smått, rusade fräsande som en toker
genom uthusen, skällde upp var dräng han mötte
och begärde slutligen att få se gårdens böcker.
Omedvetet drevs han av ett begär att reta den
andre till någon överilning, men Alruth bibehöll
hela tiden ett fullkomligt lugn. Då stillnade den
uppbrusande lille herrn själv av och sedan de i
mörkningen återvänt till förvaltarflygeln framförde
han med beklagande och nästan urskuldande min
sitt ärende.

Vad som förut icke lyckats, lyckades nu över
hövan väl. Alruth förstod visserligen icke i första
ögonblicket allt, vad orden inneburo utan sade
endast: Tyst, tyst! Min hustru kan höra oss. Men
som han sagt detta vitnade hans ansikte, pupillerna
blevo stora och mörka som brunnar, läpparna
drogos krampaktigt isär, blottande tänderna, och
han snarare stönade fram än skrek: