Sida 449

uppbrusande, fräsande ilsken liten herre som
löjtnanten på Ellenäs vore att föredraga. Man visste
Ã¥tminstone var man hade honom. Och att
drängplågaren på Ellenäs så flitigt umgicks med
Kåseholmsförvaltaren, visade väl bäst, vad den
sistnämnde i grund och botten var för en karl. Förr
eller senare skulle han nog visa klorna. Om man
icke klippte dem i tid!

Någon tacksamhet fick Johan Alruth alltså icke
röna. Det betydde emellertid föga, eftersom han
alls icke räknat på någon tacksamhet. Han visste,
varför han handlade, som han gjorde, och det var
honom nog. Att han endast mycket långsamt, fot
för fot, återvann åt husbonden, vad denne förlorat,
var visserligen bekymmersamt. Men han hoppades,
att översten skulle ha tålamod och att han
Ã¥tminstone ej skulle betvivla hans goda vilja. Andras
omdöme angick honom ej. Han skötte sin syssla
efter bästa förmåga, och han hade sitt hem.