Sida 448

honom kanske mer än någonting annat att
övergiva självbehärskningens och lämpornas väg. Men
han besegrade frestelsen och fann en särskild
tillfredsställelse i att besegra den.

Löjtnanten får ursäkta, sade han, men den här
saken måste jag sköta på mitt sätt. Jag kommer
ingen vart, om jag går bröstgänges till väga.

Någon tacksamhet från folkets sida kom
honom icke till del. Den där tungsinte, inbundne
bjässen, den där mandråparen, som körts ur
tjänsten emedan han pryglat ihjäl en oskyldig sate,
var nu en gång satt där till att plåga folket.
Vad han i själva verket gjorde, betydde mindre.
Förr eller senare skulle han nog visa klorna -
om man icke klippte dem i tid. Han var
skenhelig. Han spelade foglig, insövde folk i säkerhet
för att desto lättare kunna lista ut, vilka
friheter de till äventyrs tagit sig. Han var falsk! En