Sida 447

visste han fuller väl, var han hade sin fiende.
Hans fiende var vreden. Räck honom ett finger,
och han tar hela handen. Och vilken tung,
förskräcklig tingest, vilken slägga till hand. Om han
varit säker på sig själv, skulle han kanske ha
tagit en eller annan av dessa genstörtiga lurkar i
nackskinnet och statuerat ett exempel, som
förvandlat tröghetens vatten till nitets vin. Men han
var icke säker på sig själv. En gång hade han
ju varit nära att skövla sin välfärd i grunden.
Av brist på självbehärskning. Det var icke
troligt att turen skulle hjälpa honom en gång till
ur en liknande klämma.

Nej, det gällde för Johan Alruth att nå sitt
mål med lampor. Fort gick det icke. Första året
vann han icke något märkbart resultat. Översten
uttryckte sitt missnöje. Weedenheim gjorde allt
tätare besök på Kåseholm, surrade kring jätten
som en humla kring en humlestör. Det frestade