Sida 441

sergeanten ett dunderslag på skuldran, sägande:

Det är förbannat bra. Så ska det vara. Inte
något groll. Weedenheim är en spelevinker men
god lanthushållare. Mycket, min bäste, mycket!
Han sköter Ellenäs som en ängel. Sergeanten ska
ta honom till råds i tvivelaktiga fall. Kanske också
att han tittar över någon gång för att se hur det
går. Jag har bett honom om det.

Ifall det sista meddelandet väckte någon
obehaglig känsla hos Johan Alruth, så drunknade den
åtminstone till en början fullständigt i glädjen.
Missmodet, självplågandet, de ekonomiska
bekymren, alltsammans hade sopats bort av några ord.
Besynnerligt, nästan övernaturligt besynnerligt
tycktes det honom att denna »förbannade dumhet»,
som han nu gått och tuggat på i månader, just
skulle vara orsaken till att han erhållit en syssla,
som han knappt vågat eftersträva. Så länge han