Sida 435

men Weedenheim insåg dock att han, visserligen
mot sin vilja, gjort sergeanten orätt. Glömsk av
alla formaliteter fattade han Alruths händer och
bad honom med tårar i ögonen om förlåtelse.
Sergeanten kände sig högligen besvärad, och
översten klippte av med ett kort: Nog nu med prat!
Jag vill veta, om det fanns några vittnen vid
upptuktelsen?

Ordet upptuktelse kom löjtnanten att rygga
baklänges. Han spärrade upp sina blänkande, svarta
ögon och stirrade oavvänt på sergeanten. Denne
tycktes emellertid icke lägga märke till hans
sinnesrörelse utan svarade helt lugnt, att det troligen
icke funnits några åsyna vittnen, men att
löjtnantens högröstade tal möjligen uppmärksammats i
de kringliggande tälten. Översten gjorde ytterligare
några frågor, varpå han avskedade dem med det
beskedet, att han ville sova på saken.