Sida 431

Som han lämnade sitt tält, fick han syn på
sergeanten. Han hade slagit sig ner på en lår i
tältgatans mynning, han satt djupt framåtböjd med
huvudet i händerna. Löjtnanten, som icke hyste
det minsta tvivel om sergeantens ärlighet men
som var i starkt behov av att över någon eller
något få urladda sin spänning, ropade bryskt:

Sergeant! Hur många sedlar lämnade ni mig?

Alruth kände, att någonting obehagligt skulle
inträffa. Han skyndade fram till löjtnanten och
svarade i lågmäld ton, att han tagit bunten sådan,
som den låg där, och framlämnat den utan att
ha räknat sedlarna. Men om han hoppats att
exemplet skulle smitta och att hans lågmälta ton
skulle stämma ned löjtnantens, så bedrog han
sig. Weedenheim fortsatte lika bryskt och
högljutt: