Sida 429

ha nekat, om icke den lilla herrn varit honom i
hög grad motbjudande. Han visste naturligtvis att
en vägran skulle tagas illa upp, kanske framkalla
några snäva eller förolämpande ord, och som han
själv just befann sig i en dyster och retlig
sinnesstämning, var han rädd för en sammanstötning.
Saken hade ju dessutom föga betydelse. Tyst förde
han handen till mösskärmen och begav sig åstad,
återvändande efter en kort stund med den önskade
sedelbunten. Löjtnanten, som återtagit sin plats
vid spelbordet var dock redan halvtokig av
otålighet men vred till ett leende och mumlade
någonting, som kunde vara ett tack. Sergeanten förde
åter handen till mössan och avlägsnade sig utan
att säga ett ord.

Löjtnanten stoppade sedelbunten oräknad in
mellan tvenne knappar i rocköppningen, och då oturen
eller hans besinningslöshet plockat honom på en
sedel ryckte han en ny ur dess gömsle och kastade