Sida 286

Hon rusade ut på gatan. Den låg tyst och tom.
Hon ilade kvarteret runt, mötte en konstapel. Han
hade ingenting sett. Några ögonblick blev hon
stående, flämtande, färdig att falla. Varulven hade
kommit även till henne, slog klorna i henne, ristade
henne. Varulven, skräcken. Hon återvände hem,
hon ringde till polisen, hon ringde till vänner och
bekanta, till alla som hade någon makt och möjlighet
att hjälpa henne. Nej - inte genast till alla.
Hon tvekade inför en. Ändå var just han den som

ivrigast skulle hjälpa henne. Men vissa hänsyn
höllo henne tillbaka. Ångesten bräckte även dem.
Hon ringde, han kom. Han försökte lugna henne,
han bad henne stanna hemma och vänta på
underrättelser. Så skyndade han bort. Stanna hemma!
Vänta på underrättelser! Lätt sagt, lätt sagt. Men
hon måste. Tom och tyst låg våningen, tyst och
tom. Ingen klocka ringde, ingen klocka ringde.
Hon vankade av och an, från fönster till fönster.