Sida 226

som om vägen - vägen till lyckan! - nästan vore

för kort. Redan framskymtade mellan hängbjörkarnas
sakta vajande, klargröna väv Ulleryds byggnad,
mattgul, liten, sirlig och nätt som ett nålhus
av elfenben. Plötsligt såg han framför sig Lottens
långa, smala vita fingrar och hans hand,
kramande kring tygeln, skälvde till. Han saktade.
Första björken i den korta allén snuddade redan
med sina veka, släpande grenar vid hans skuldra.
Hjärtat började dunka; han kände en obestämd oro.
Mötet med gumman, som han tagit för ett gott
förebud, hade kanske likväl lämnat en liten tagg av
missmod kvar. Han saktade och höll inne, svängde
sig ur sadeln. Hallondungen låg där tät, grann,
doftande, starkgrön, rödprickig. Han band hästen
vid björken och gick några steg uppför allén. På
den mattgula, solglänsande väggen öppnade sig
portens mörka gap; han tyckte sig skönja någonting
fladdrande vitt i förstudunklet. Markisen var