Sida 223

tydligen vid bästa lynne, njöt av sin oförmodade
frihet. Nästan mot sin vilja frågade han:

Är det trevligt att vara ute och gå, kära mor?

Hon svarade som en dövstum med vidöppen, tyst
mun: hon slog upprepade gånger ut med armarna,
neg och neg. Så pekade hon på sälgkvistar, örter och
blad, varmed hon prytt sin trasiga kappa. Herr
Olof hade en viss möda att tygla sin häst, som
skyggade vid gummans häftiga armrörelser. Det
vore onekligen bäst, om jag kunde locka henne till
Stora Vi, tänkte han. Faster skulle nog taga hand
om henne. Vad kan hon för resten göra för skada?
Hon är vid gott humör. Skulle jag missunna den
arma stackaren en liten lustvandring, säkerligen
den sista?

Och han sade: