Sida 222

eller förstod åtminstone, att det måste vara hon.
Trots sommarhettan var hon iförd en vid, svart,
rundskuren kappa och en gammal sliten pälsmössa.
Hon stod framför en stor sälg, och än neg hon
djupt för busken, än bröt hon en kvist och stack
in den i kappans trasiga broderier. Olof Schager
saktade farten; han undrade, vad han skulle göra.
Att gumman sluppit ut av våda var otvivelaktigt;
ingen väktare syntes till och han visste dessutom
att hon måste hållas strängt inspärrad. Skulle han

försöka att locka henne med sig till Nor? Det
kunde taga timmar. Eller skulle han tillkalla folk
från Stora Vi? Det kunde gå på en halvtimme;
men en halvtimme vore redan en halvtimme för
mycket.

Han höll ett stycke framför gumman och
hälsade; hon neg mycket djupt. Det runda, rynkiga,
blekgula ansiktet grinade mot solen. Hon var