Sida 206

Ur det förtunnade bladverket framträdde tydligt
konturerna av ett stadigt järngaller. Filantropen
ryckte åter på axlarna och gjorde en ironisk
grimas. I detsamma trädde den kraftige betjänten
in i rummet; han bugade ödmjukt men rösten var
tämligen hård. Han sa: Inte sant? Herr baron
ropade på mig? Baronen höjde sina buskiga
ögonbryn, svarade: Alldeles riktigt. Jag ropade. Jag
vill klä om mig. Jag vill personligen visa min
vän här hela anstalten. Jag vill ut i det fria -

Vänta mig här, käre vän, sa han till Todanz.

Men nu visade det sig att filantropen och
människokännaren haft rätt. Faderskärleken, denna i
mångt och mycket föråldrade och följaktligen,
osunda känsla, som motverkar individens
fullständiga uppgående i jaget, jobbet och samhället,
faderskärleken fick helt och hållet makt med
journalisten Todanz. Hans vetgirighet, som bort