Sida 196

Hjärtat hade tagit fel. De stunder, som följde,
blevo rätt fantastiska. Kvinnan i sin mörka dräkt
betraktade med allt hetare och skärpta ögon denna
flock av lekande, vitklädda barn. Hon sköt ned
som en rovfågel på en kycklingkull, alltmera på
måfå, alltmera ängslad. Till slut stod den goda
översköterskan inte längre ut med detta intressanta
men något pinsamma skådespel. Trotsande vår
överenskommelse gav hon kvinnan ett tecken

utpekande den rätta. Modern störtade sig över
barnet, tryckte henne till barmen, kysste, smekte,
grät. Det var rörande. Även jag fällde en tår i
smyg. Då märker vi, hur kvinnans iver sakta
slappnar, hon sätter barnet ifrån sig, hon granskar
det med misstänksamhet och ovilja, hon ger det
en liten knuff, hon går fram till den beskedliga
översköterskan, spottar framför henne och väser:
Å nej, mig lurar ni inte, ni gemena människa! Så
gick hon lämnande sitt barn för alltid och där