Sida 173

av honom. Han skulle bli en mask, en kålmask, ett
på jorden krypande kräk! Hans själ var mörk, han
höll inte av sitt barn. Likväl må vi tillstå att han
till det yttre ej uppträdde alldeles ovärdigt
fadersnamnet. Då barnet satt på golvet tog han med
korslagda ben plats framför detsamma och förde
konversation. Han sa: Tjohej, tjitji, to totjitt, tjitt,
tjitt, tohi! Och åtskilligt annat. Barnet svarade
tämligen regelbundet: Vavavavava - iiiiiih! En smula
enformigt, kan tyckas, men man betänke dess ålder.

Dessa konversationer fortsattes tills barnet, trött
av tankeansträngning, brast i gråt. Då drog Todanz
ut till Pratern för att vädra sina unkna tankar.
Men han fortsatte att tänka! Det var just det
värsta. Mike sa till sin hustru: Hör på - denne
gosse kunde faktiskt lika gärna vara någon annans
barn och inte mitt. Jag menar - om det velat sig
väl. - Om det velat sig väl? sa fru Todanz. Om
det velat sig väl? - Jag menar, fortsatte Mike d. ä.,