Sida 172

betänkligt tyngde fjärilsvingarna. För första gången
blev Mike Todanz surmulen och i detta töckniga
tillstånd började han tänka. Kanske även det för
första gången. Han blygdes icke erkänna, att han
älskade sin hustru. Men vem skulle inte ha älskat
henne? Hon var vacker och mjuk och len som en
silkesdocka. Hennes svaghet var söt som honung
och hennes skälmeri ett rusande vin. Vem skulle
icke vilja vara hennes make! För någon tid och
i vackert väder.

Men barnet. Man förblir sitt barns far oavbrutet
och i alla väder. Knappt en liten sommarferie unnas
en. Todanz betraktade sin son med sura ögon.
Hans motvilja gällde inte precis det konkreta
barnet framför honom, snarare begreppet barn och
allt det hotfulla som däri gömmes. Han kände att
dessa metmasksmala, på täcket eller i luften
krälande fingrar snart nog skulle skrapa glansen från
hans fjärilsvingar för att slutligen helt rycka dem