Sida 170

flyttade sin tomma dokumentväska från den ena
till den andra, ständigt i härligt lynne och försedd
med yppersta rekommendationer - ty vem vill
en så munter syndares död och vem vill icke spela
sin kollega ett litet spratt! SÃ¥ levde han
bekymmerfritt, i mycken omväxling, och trivdes

förträffligt. Han var själen i små tumult, han var boren
ledare av polisgruff, där han med en picaderos
smidighet retade ordningsmakten, han fladdrade
genom klosterpensioner och kristliga
sy-och-sång-föreningar, uppsvepande stormar i fromma
vattenglas med sina lätta vingar. Än sen? De tumult
han ledde, ledde till ingenting, men vem kunde
bättre än han, Mike Todanz, ledaren, mata
pressens lättare spalter med alla dessa små pikanterier,
dagens »on dit», som han själv väckt till liv. Om vi
alldeles bortse från det förkastliga lättsinnet i hans
natur var han sannerligen av den sällsynta arten
övermänskliga pressmän, som ej nöja sig med att