Sida 168

skingrar de livliga tankarna, de veka hugskotten.

Ansiktet stelnar till en mask av brons och skräck.

Och i Ingrids rum ligger rokokodockan,
ohjälpligt trasig. Skenet från ett ljus avslöjar icke stort.
En hand, några glittrande detaljer av dräkten. Över
ansiktet ligger en mörk trasa.

Vars ägarinna nu vandrar genom labyrintens
gränder, glider fram som en spillra på ett svart
vatten.