Sida 98

tydligen icke något särdeles frekventerat ställe.

Vid den ena väggens mitt sitter allena fru
Grossman, känd i labyrinten som - nåja, som fru
Grossman. Hon är icke ställets värdinna, men
tydligen en stamkund, ty kyparen eller krögaren eller
drängen eller vad nu den bedrövliga skepnaden kan
vara bemöter henne med en viss förtrolig aktning.
Vad påminner hon om, fru Grossman? Sannerligen,
där hon nu sitter ensam vid den kala,
valvbågformiga väggen och med en gaslåga över sitt huvud,
liknar hon nästan en madonna, målad av någon
naiv konstnär, en madonna med starkt skära
kinder, starkt röda läppar, starkt svärtade ögonbryn,
och fransar, starkt glänsande ögon, en madonna av
nästan bysantinsk stelhet i ansiktet, i kroppens
hållning, i leendet, det oförgängliga, aldrig
skiftande leendet. Några barn håller hon icke i famn,
men väl en stor katt.