Sida 123

yngre och livligare, om ock obetydligare systrar.
Och vid den här tiden komma också några män -
icke labyrintens sluskar, utan främlingar från
storstaden.

Och vid den här tiden kommer också Ingrid. Hon
sätter sig vid ett litet bord, lutar huvudet bakut och
kisar mot lågan som flammar över madonnan. Det
är nog ingen som lägger märke till henne. Jo, fru
Grossman. Men plötsligt väcker hon allmän
uppmärksamhet genom att brista i ett skallande skratt.
Och denna societet, som i själva verket med mycket
fint öra förmår skilja mellan skratt och skratt,
känner sig upprörd och generad. Ty den är på sitt
vis korrekt, och ett visst slags excentricitet är det
icke. Societeten yrkar på att den skrattande flickan
skall avlägsnas.

DÃ¥ reser sig madonnan och tar henne under
sitt beskydd. Hon sätter sig vid hennes bord,