Sida 114

osynliga, men kristallhårda glasvägg som skiljer två
världar åt, har rämnat, fallit i spillror, utan att de
båda förnummit ett ljud av skärvornas skärande
rassel. De betrakta varandra. Och då hon drar sina
händer ur hans sker det endast därför att hon
måste vidröra hans huvud, hans hår, hans panna,
försiktigt, nästan skrämd som ett barn då det
första gången vidrör en underbar och oanad gåva.

En stund, som mätes med sekunder. Snart dyka
det vackra rikemansrummets dyrbara detaljer åter
fram, väggarna resas åter, storstaden gör sig
förnimbar och flyktingen från labyrinten känner sitt
främlingskap på nytt.

Tjänaren sätter en bricka framför henne, och
det sätt på vilket hon kastar sig över maten visar
ju dock att ett svalg är befäst - - - Det är inte
bara den korrektaste bland korrekta, en gammal
lakej, som med vämjelse vänder sig bort, utan även