Sida 103

någon av grändens skuggor söker kontakt med sin
like. FÃ¥r icke svar, icke en blick, icke en min.
Försvinner åter i mörkret. Och spillran glider vidare
genom labyrintens cirkelformiga, s-formiga,
vingliga gångar.

Som sagt - det finns en enda trång gränd, vars
raka lopp mynnar ut där labyrintens värld slutar
och storstadens tar vid. Mittför mynningen
blänker ett fönster med en fyrs starka och dragande
sken. Ett stort, halvbågformat fönster. Sett långt
inne från gränden kan det nästan likna ett väldigt,
solglittrande Gud Faders öga på ett målat
kyrkfönster. För den som kommit ut i den trånga raka
gränden blir det gärna så att han med eller mot
sin vilja styr kosan mot skenet. Och har han icke
längre någon vilja, drages han oemotståndligt. Det
är någonting besynnerligt lockande och främmande
hos det där ljuset - sett från labyrinten.