Sida 102

Kyparen rycker på axlarna. Fru Grossman ställer
långsamt tillbaka skålen, smeker åter katten, stelnar
till en bild vid helgedomens kala vägg.

Under tiden har gränden fått sin rätta, nattliga,
becksvarta timbre, här och var fläckad av ett
grådaskigt sken. Hotel Polens lyktor blinka över
namnskylten, över den gapande porten, över Ingrids halvt
uppåtvända ansikte. Ingrid Vemsomhelst, Ingrid
Ingen, flickan som icke tog bröd ur fru
Grossmans hand. Ingrid glider ur mörkret i mörker. Den
hopplösa, mållösa, viljelösa vandringen i
labyrintens irrgångar begynner på nytt. Det är icke en
människas vandring, det är en spillras långsamma
drift fram över en mörk vattenyta. Flickan med det
av trötthet tillbakaböjda huvudet liknar en
drunknad. Då någon lykta eller ett upplyst fönster kastar
sitt sken över hennes ansikte röjer det knappt spår
av liv. Ögonen äro halvslutna, munnen halvöppen.
Ibland dyker ett annat huvud fram bredvid flickans,