Sida 146

ser ju hur ångerfull han är, hur han blygs, hur
han plågas. Till slut står han icke längre ut med
hennes tysta, gäckande förebråelser. Han tar henne
på nytt, drar henne intill sig. Han tror kanske att
hon följt honom blott för att få göra dessa
förebråelser. Han tror att hon vill lämna honom.
Och han vill hålla henne kvar. Han säger att han
älskar henne och att han tror på henne. Älskar
och tror, älskar och tror -

Hon låter honom säga det många, många gånger.
Och hon ser i hans ögon att han älskar och tror,
älskar och tror -

Denna eviga sammanfogning av två ord, så fast,
så bräcklig.

Hur skulle hon kunna motstå dem? Eller honom?

Hon gör sig varligt lös, alltjämt leende börjar