Sida 145

En drömmare går över gator och torg, bland
människor i hundraden och hundraden. Han
märker dem icke.

Han och hon, riddaren och jungfrun, färdas väl
ock över gator och torg, bland människor i
hundraden. Då de vakna befinna de sig i det där rummet
vars herre bestal sig själv. Flickan ser sig
omkring - kanske snarare i minnet än i rummet. Och
det tänds i hennes ansikte ett svagt och underligt
leende, detsamma som förr en gång skrämde
hennes riddare. Till en början är det dock svagt. Och
kanske finns det ändå en smula skälmeri i leendet,
ty se - nu går hon till skrivbordet och känner
väl efter att dess lådor äro stängda. Och hon, går
till skåpet, och för var gång hon påminner honom
om hans fatala misstro betraktar hon honom med
ett alltmera glittrande leende.

Det är kanske en smula grymt av henne. Hon