Sida 138

Tiggerskan följer gången, hon möter i
halvdunklet masker, vackra, fula, glada, sorgsna, alla sorters
masker, och av alla tigger hon. Det hör till rollen,
till kostymen. Hon stiger in i de rika lövsalarna,
och då broderskap och systerskap äro varje
maskerads kärna och kännetecken, behag och förtrollning,
blir hon överallt mottagen med glada utrop, skämt,
smekningar.

Men - det finns en hake även här. Det är inte
bara hennes dräkt som utförts alltför realistiskt,
hon utför sin roll på samma sätt. Hon tigger som
om hon verkligen aldrig gjort annat, enträget,
ofrånkomligt, oblygt som nöden själv. Det kan inte
hjälpas - hon väcker förstämning bland denna
blomstervärlds blommor och fjärilar. Skämten når
henne icke, men själv når hon sina stackars offer,
plågar dem till sist, skrämmer dem, hånar dem
med sitt allvar. En maskerads verklighet som hånar