Sida 414

hertigen svarade i en skrattfylld viskning: Nej,
förste konsuln själv, förklädd till trädgårdsdräng!

Charlotte nöp honom i öronen. Henri, viskade
hon, jag är svartsjuk på förste konsuln. När du
tänker, tänker du på honom, när du drömmer,
drömmer du om honom. Bekänn!

Hertigen svarade kort: Förste konsuln är
onekligen en märklig man.

Mohiloffs skall ljöd avlägset. Henri drog henne
intill sig och viskade tätt intill hennes kind:

En vacker scen, min Charlotte, en vacker idyll:
Troheten vakar över kärleken.
Strax efter klockan ett återvände hertigen till sitt
sovrum. Han gick till sängs, somnade men väcktes*
av Mohiloffs tjut. Canon! ropade han, släpp in
hunden, annars väcker han prinsessan.