Sida 413

Hertigen drog henne intill sig, viskade:

Därför att jag redan lidit nog av det förflutna.
Men var nu icke orolig, kära! Om också det
otroliga sker, om jag blir arresterad - än sedan?
Mitt samvete är rent. Det hela skulle slutligen
endast resultera i ett möte mellan mig och förste
konsuln. Ett - om icke angenämt - så åtminstone
intressant möte, det måste medges.

Hertiginnan sköt honom ifrån sig, gav honom en
lekfull liten knuff och sprang in i orangeträdens
mörka allé. De lekte tafatt. Men Mohiloff var för
hjälpsam mot sin herre. Charlotte slog honom över
nosen: Du dumma djur. Och för att växla lek
började hon leka rädsla. Hon kröp tätt intill sin gemål,
hon såg spioner bakom varje träd, viskade och
jämrade. Mohiloff hetsades och rusade skällande
ut i mörkret. Springande steg. Prinsessan bleknade,
tog sig åt hjärtat. En spion? viskade hon. Och