Sida 367

hemlighetsfulla, som framgångsrikt rivaliserar med
hennes skönhet, hennes ungdom, hennes dårskap,
hennes förtvivlan.

Tyvärr - får hon ingenting se. Lönnlådan slås
i lås.

Och vidundret reser sig, kryper ur sitt skal. När
han nu står framför henne utan skyddande pansar,
tycks han henne liten och futtig.

Men rösten är alltjämt densamma.

Han säger:

När ni ringde upp mig, fröken Brahm, anade
jag naturligtvis ert ärende - på ett ungefär. Ert
ädelmodiga anbud kunde jag däremot inte ana mig
till. Jag skulle eljes ansett det som en plikt att
bestämt avböja äran av ett besök. Ni är säkert