Sida 347

ömkan på flickan.

Vaktmästaren gör emellertid icke något försök
att hindra den djärva. Då Judit försvunnit i
trappan, säger han:

Tänk! Lilla vännen tror att hon ska få träffa
chefen. Chefen själv! Tänk!

Tänk! upprepa de unga männen och återgå till
tempeltjänsten. Det är allt. Och Judit, som med
skälvande knän stiger uppför marmorstegen, måste
ännu en gång förundra sig över ödets beslut.

Insegel brytas, portar öppnas, vägen till fienden
bjuder henne icke något hinder. Det oerhörda
skall ske.

I väntrummet står en herre vid fönstret och
läser tidningen. Två vördnadsvärda gråhårsmän