Sida 51

En varg! skrek prästen.

Hannes sade:

Den vargen känner jag. Tiden är knapp och nu
ska vi kappas.

Prästen, som dröjde vid dörrspringan, hörde
kärran skrälla över dikesbron. Kort därpå förnam
han till sin bestörtning Arnisii röst, som stämde
upp en glad och världslig visa, möjligen en
sjömanslåt. Regnet föll emellertid så ymnigt att dess
smatter snart nog förtog ljudet av sången.

Hur snart Arnisius anlände till Frönsaforsen
är ovisst. När drängarna vid femtiden med lyktor
och slagor i händerna gingo till logen, funno de
på vallen utanför gärdslet hästen och kärran och
Arnisius som tycktes dem en död man, där han satt
kapprak och nästan stelnad med det kala huvudet