Sida 48

Arnisius log. Han sneglade på prästen från

sidan. Prästen förvånade sig storligen över det
sluga och föraktfulla uttrycket i den sjukes ögon.

Präst, käre präst, sade han långsamt och med
ett spefullt tonfall, du hör väl ingenting från
vägen, du heller?

Vad skulle jag höra annat än regnet som
ideligen faller.

Arnisius log ännu bredare och nickade.

Jag förstår att min hustru varit här.

Han drog upp rockärmen och visade sin arm.

Säg präst, är detta något att rädda? Nej. Men
kanske är det angeläget att rädda själen? Vad tror