Sida 42

Det tör räcka ändå.

Sista halvåret av sin levnad låg han oavbrutet

i sängen och höll så hårt i omhänget att hustrun
måste söka sig ett annat läger. Hon bar dagligen
till honom mat och kältade att han skulle äta. Då
stack han ut sin nakna arm och drog till sig skålen,
men när han efter en stund åter räckte ut den, var
den vanligen orörd. Vad han måste företaga sig
ute, skedde om natten, varvid hustrun passade på
och ansade bädden. Om dagarna sågo de icke
varandra och då hustrun någon gång ställde sig
framför sängen och ropade: Arnisius! Arnisius!
Lever du? svarade han icke. Men, hon såg ju på
den hårt åtstramade drällen att han höll i
omhänget. För att en smula retas med honom, vilket
alltid varit hennes sed, sade hon: