Sida 33

Nu känner jag igen dig, sade han, och nu minns
jag. Du var en elak man som hatade alla och som
alla fruktade för din lömskhets och illviljas skull.
Till slut blevo dina ogärningar så svåra att
kamraterna beslöto din död. Men jag kunde icke se
dig kämpa ensam mot många. Jag kunde icke se
dig dö. Du var mig emot men jag måste rädda dig.
Varför kväljer du mig? Varför har du kommit?

Därför, svarade främlingen, att jag måtte erfara
vad det blivit av Hannes Arnisius, som ädelmodigt
räddade sin fiendes liv. Nu är jag nöjd, dock icke
fullkomligt. I din ungdom, Hannes, var du känd
icke blott för dina naturliga dygder utan ock för
din gudsfruktan -

Hannes avbröt:

Jag fruktar Gud över allting.