Sida 23

icke fruktan för nesa och straff förmå honom att
önska döden åt en enda av dessa män som han med
högtidlig omfamning välsignat och ställt under
Guds beskydd. Det vore en grov och oförlåtlig
synd. Och dessutom kunde det väl hända att en och
annan av dem stannade på valplatsen hans bön
förutan eller rättare sagt trots hans bön. Ty
ingenting är vanligare och naturligare än att knektar
stupa i striden, och det vore väl förmätet att
hoppas att Gud skulle särskilt hägna just hans
gossar. Men Hannes skulle sörja dem var och en
som man sörjer sin son och det oaktat att varje
stupad för honom betydde en icke obetydlig
vinning.

Sålunda plågad, oroad, förvirrad, bländad av
tanken på egen fördel, av skräcken för skam och
straff, av ömheten för de stackars knektarna, av
ovissheten om vad han en gång önskat och vad
han nu önskade, började Hannes förstå att han