Sida 19

förrän I bliven vittnen till stora ting.

Och såtillvida spådde han sant, ty inom kort
brunno bodarna och fähuslängan ned och det var
endast med yttersta möda man kunde rädda
boningshuset. Arnisius förbjöds att syssla med elden,
sitt snille finge han vända åt annat håll. Det lär
han väl ock ha gjort men resultatet är okänt.

Emellertid glömde han icke sina kära knektar.
Då prästen läste bönen för Rikets vapen, trädde
han ut i kyrkogången, ställde sig med böjd
överkropp framför predikstolen och anammade för sin
och sina knektars räkning hela bönen. Det fann
man rättvist och tillbörligt och prästen gjorde
när han kom till den bönen ett uppehåll, så att
Hannes Arnisius skulle hinna fram till predikstolen.
Dessutom bad han själv varje afton inför sitt
husfolk en lång bön, nedkallande Guds välsignelse
över knektarna och önskande dem en lycklig