Sida 15

på trumman lika bra som Arnisius på krigskonsten,
men det skall icke förnekas att han var flink i
händerna och aldrig lat. Också älskade Arnisius sin
trumslagare som en son och trumman älskade han
ännu mer.

Men snart måste Arnisius skiljas från sina
knektar. Två officerare från Närke-Värmlands regemente
anlände för att överta truppen och nu fick
vågmästaren röna mer tadel och otack än han väntat
sig. Antalet knektar var på långt när icke det
utlovade, liverier saknades eller voro ofullständiga
och släpdräkten kunde passa drängar men icke

knektar. Slutligen voro knektkontrakten icke i
vederbörlig ordning. Arnisius åhörde klagomålen
med tålamod om ock med smärta. Han sade, att
han var en far för sina knektar och önskade
ingalunda bedraga dem. Hans anseende var sådant att
ingen rättskaffens kunde tro honom om något