Sida 13

ladan bredvid mäskhuset, där det var gott om
plats och där de icke hade långt efter dranken.
Tre gånger om dagen måste hustru Arnisius och
hennes pigor bära överfulla kittlar och korgar till
ladan. Hennes visthus tömdes hastigt, snart låg
endast råttlorten på lårbotten och flugsmutsen på
hyllorna. Hon klagade sin nöd hos grannkvinnorna,
fick någon hjälp och någon tröst men mera hån och
försmädelse, ty nu såg man, hur högfärd slutade
och högmod fick sitt straff.

Om allt detta bekymrade sig Hannes Arnisius
föga eller intet. Han var själaglad över de
ståtliga knektarna, vilkas utrustning dag för dag
alltmer fullkomnades. Han förde dem ut på Blekängen,
ställde upp dem i allehanda ordningar, okända för
krigsvetenskapen och lät dem tåga av och an. Han
ropade halt och marsch och vad annat han kunnat
uppsnappa av dylika glosor, han brukade grova
eder och svordomar som aldrig förr brukats där på