Sida 396

Plötsligt vänder han sig om, ser upp mot
stationsklockan. Men den gången ej för att taga
befallning av sin herre Tiden. Nej, han vill helt
enkelt bestämma platsen, där hon finns. Eller
fanns. Ty han minns att hon stod rätt under
klockan, något litet till vänster kanske men dock
så, att hon hade klockan nästan rätt under sig.

Där finns hon inte längre, vare sig just där
eller i närheten, Och nu börjar trängseln lätta:
snälltåget har satt sig i gång, folkmassan vältrar
mot portarna, snart finns det inte ett tjog liv på
perrongen.

Han ser sig omkring. Nej. Han går genom
väntsalen. Nej. Han stiger ut på trappan. Nej. Han

går återigen in i hallen. Nej, nej. Han ropar,
Gerda! Det låter vanvettigt. Gerda! I den tomma
hallen. Gerda! Nej, han kan sannerligen inte ropa.