Sida 395

Likväl går det inte fort att taga sig fram, nej, det
går långsamt, tum för tum, fot för fot, segt,
förtvivlat långsamt. Han kämpar mot den täta, sega
massan, kämpar som i en mardröm. Hans hjärta
arbetar tungt och ojämnt, ansiktet blir gråaktigt
blekt och sköljes av svett, som icke blott är
ansträngningens. Han mumlar för sig själv:

Tänk om jag inte hinner!

Hinner? Det är inte nu och här det spöket
passar. Hinner, hinner? Det är slut med dess makt.
Hinner? Väntar hon icke på mig, hon som är lugn
och oberörd, stilla förbidan?

Och han kämpar, tum för tum, fot för fot
kämpar han sig fram genom det jäktande
folkvimlet, fram till henne som är lugn och oberörd,
stilla förbidan.