Sida 393

Och ännu en gång höll han helg, tog hennes små
händer och kom hennes soliga ögon nära. Han
viskade:

Sedan Gerda - sedan är tiden vår.

Och rädd att även dessa hoppfulla och
löftesrika ord skulle undgå henne, upprepade han med
hög röst, nästan skrikande:

Sedan - säger jag - sedan är tiden vår -

Han skyndade bort. Det var inte längre lönt att
vända sig om vid vart tionde steg, ty folkvimlet
skymde genast hennes lilla person. Alltså gällde
det endast att taga vara på tiden. Karl stod på
trappsteget, viftade redan med kvittot i hand. Det
tog en halv minut att lämna honom sedelbunten och
slunga till honom några ord. Så tillbaka!