Sida 391

virvlade runt, sopade av en osynlig, jäktande kvast.
Men mitt i virvlarna, knuffad och stött från alla
kanter, höll han oryggligt fast vid sitt beslut att
hålla helg. Och att säga henne allt, vad en man
har att säga en kvinna. (Det är i själva verket inte
så mycket och kan, om man fattar sig kort och
klart, mycket väl hinnas med på en två, tre
minuter.)

Och under det han talade, trängde hans blick
djupt in i hennes soliga, skälmska en liten smula
gäckande ögon. Och han sökte med ängslig iver
läsa svaret på sin fråga. (Ty det var naturligtvis en
fråga han framställde, eller en bön, om man sä
vill.)

Hennes ögon tycktes svara ja. Ett soligt,
obetingat, hängivet ja. Men ögon kunna dock gäckas,
och han ville vinna bekräftelse av hennes mun.
Därför vände han örat till och tryckte hårt hennes