Sida 387

och oskyldig fråga. Han gav henne en
misstänksam blick, ryckte på axlarna.

Varken viktigare eller oviktigare än andra
affärer. Men det är ett avtal. Jag har lovat att möta
honom. Det kommer att ta en kvarts minut, inte
mer. Jag ska bara lämna honom pengar mot kvitto,
som redan är utskrivet. För resten kan du hjälpa
mig. Om du ser åt vänster, ser jag åt höger. På
så sätt kan han inte undgå oss och vi sparar tid.

Och vad ska vi göra med den myckna sparade
tiden? frågade hon, alltjämt oskyldigt och menlöst.
Skulle vi inte för en gångs skull och dagen till ära
kunna slösa en smula med tiden?

Han ryckte till; han såg sig omkring, som om
han sökt sig en utväg. Då tog han hennes hand
i sin och med sänkt huvud och med blicken fäst
vid hennes kjortelfåll och vid fotspetsen, som stack