Sida 381

klockan - 12.27.34 - gick han fram till henne
med lugna, avmätta, en smula trötta steg. Han
tog åter hennes händer och kysste dem.

Nu Gerda, sade han lågmält (det var för
ögonblicket tämligen tyst i hallen), nu är jag här,
och nu är tiden vår, helt och hållet vår.

Han såg henne in i ögonen, och hennes ögon
logo mot honom soligt och skälmaktigt och en liten
smula gäckande. Hon sade:

Törs jag fråga - hur lång tid? Är helt och
hållet vår?

Han slog ut med handen, en frikostig
rikemansgest.

Obegränsad. Jag kommer kanske för sent till
färjan, men det får jag finna mig i. Det