Sida 376

Gerda! ropade han, viftade med hatten, räckte
sin väska åt bäraren. Gerda! ropade han än en
gång, gav bäraren order. Och han tänkte: Detta
är Försynens skickelse. Kom inte och säg
någonting annat. Nu behöver jag inte skriva brevet,
och behöver inte vänta på svar. Det är oerhört
fördelaktigt, det är, vad det är.

Och han störtade ut ur vagnen, knuffade sig
fram, grep hennes händer, kysste dem.

Om du visste! sade han och viskade det tätt
intill hennes öra - eller rättare sagt skrek det, ty
bullret var betydligt i hallen. Om du visste, Gerda!
Det fanns på hela jorden endast en person, som
jag ville möta just nu. Och just nu möter jag just
den personen. Är det inte en Försynens skickelse,
Gerda? Minns du i våras? Jag har någonting att
säga dig, som måste sägas. Just nu. Men vänta
här ett ögonblick. Jag ska skicka ett telegram.