Sida 318

höra ett långdraget, mjukt stönande, en människa
som långsamt och med svårighet andas in och ut.

Hon stiger nedför trappan. Den sjuka sitter
alltjämt i hörnet av verandan. Men hon har nu
böjt sig framåt, håller händerna på armstöden och
söker gång på gång att resa sig. När den sjuka
får se henne släpper hon sitt tag och faller tungt
tillbaka i stolen. De stora, glanslösa ögonen stirra
emot henne.

Var är Bertil? Har ni sett till Bertil?

Hon går fram till den sjuka. Och när hon
nu skall trösta modern, blir hon själv så
fullkomligt lugn.

Ni ska inte oroa er, säger hon. Bertil har givit
sig ut i min båt och nu kan han inte ta sig i
land igen. Men min man har summit ut till honom.