Sida 317

hotellet. Men det är fem, sex minuter, om man
springer.

Hon reser sig, men hon vågar icke gå fram till
fönstret. Hon undrar över, att det återigen har
blivit så tyst. Hon hör någon springa på kajen
i riktning mot hotellet. Men det är tunga,
bestövlade fötter. Det är icke han.

Så har han kastat sig i sjön -

Hon går ut i korridoren, hon ställer sig i
trappan. Återigen gå sekunderna ohyggligt långsamt.
Hon trevar i skärpet, där båtnyckeln brukar ligga.
Ja, det var hon som gav honom nyckeln. Det är
hennes fel. Han tiggde och bad - Det är ingen
orsak. Hon gav honom nyckeln för att bli av med
honom. För att slippa höra honom skrika.

Och nu är det underbart tyst. Hon kan endast