Sida 314

I detsamma möter hon den sjuka kvinnans matta,
glanslösa blick. Hon skäms över sina ord, nickar,
småler. Och den sjuka svarar med ett automatiskt
leende, som tänds och slocknar mekaniskt,
oförstående.

Hon springer uppför trappan. På översta
trappsteget vänder hon sig helt om och breder ut
armarna.

Och nu blir det tyst. Solen lyser het genom den
sandgula gardinen. Måsarna hålla middagsvila.
Vågorna suga och glucka mot kajens stenar. Slagen
och fräsandet har övergått i ett jämt brus.

Och här inne är det nästan tyst. Det viskas,
långa jublande klagande viskningar. Två långa år
ha gått till ända. Fem långa timmar ha gått till
ända. Vad viskas det om? Om framtiden? Kanske.